Veckan innan ultraljudet gjordes köpte vi en spjälsäng till den kommande bebis och ställde i det enda lediga hörnet i vår lilla etta. Hur många gånger den spjälsängen använts till det den egentligen är till för? Alltså tanken är ju att bebisen ska sova där på natten. 0! Emanuel har inte sovit en endaste natt i sin spjälis. Vi hade ju tänkt att han skulle göra det. Hans säng står liksom två fotsteg från vår säng, så jobbigt skulle det ju inte vara att gå till honom på natten. Meeeen jag hade så fruktansvärt ont i kroppen efter förlossningen så jag kunde inte kliva upp ur sängen själv och inte heller lyfta Emanuel fram och tillbaka mitt i natten. Så då fick han ligga i babynestet mellan mig och Oscar så kunde jag låååångsamt sätta mig upp och amma när han vaknade för att äta. Efter ca 2 månader mådde jag typ helt bra i kroppen, så då hade vi ju kunnat haft honom i hans egen säng från och med då tänker man dårå. Men nä, vi testade verkligen! Men både jag och Oscar ville ha honom hos oss så vi kunde höra hans andetag och det var ju så himla mysigt att ha honom nära. Sen slapp det även bli värsta grejen att kliva upp på nätterna då han vakna till. Speciellt när jag lärde mig liggamma! Shit vad skönt det var, det är så många nätter jag inte ens kommit ihåg att han har ätit eller vaknat för jag gör iprincip allt i sömnen. Sen växte han ur sitt nest också, då tänkte vi verkligen att han skulle sova i sin egen säng, men då var han inne i värsta tillväxtperioden och skulle äta varannan timme dag som natt. Så därför blev det inte då heller, aldrig att jag skulle kliva upp så ofta och hämta honom, amma och sedan lägga ner honom i hans säng igen. Nu är han snart 7 månader och sover fortfarande i vår säng. Det har bara blivit så. Han vaknar typ 1-3 gånger per natt och får amma, somnar om medan han äter och det är inge gnäll liksom. Han är en riktig vilding och man får fötter och händer i ansiktet då och då men vi trivs himla bra att ha honom mellan oss varje natt. Dessutom läste jag nyss en artikel på engelska om dom som lät sina barn skrika sig till sömns på kvällarna, det dom barnen då lär sig är att så fort som behöver hjälp eller trygghet så kommer inte deras föräldrar ge det. Att så fort dom mår dåligt så är det ingen idé att säga till för ingen bryr sig ändå. Alla ”däggdjur” hjälper sina barn så fort dom behöver det, förutom vissa föräldrar för dom tror att det blir bra när barnen får skrika sig till sömns. Bläääää på dom. Det hör till naturen att amma på nätterna för att vissa barn behöver det. På samma sätt som barn lär sig vara utan blöja så lär sig barn sluta äta på nätterna tids nog. De första två åren växer barns hjärna gaaaalet mycket och dom tar inte gaaaalet mycket info helahela tiden och lär sig nya saker, så självklart behöver barnen då sina föräldrars trygghet och kärlek så fort dom inte förstår eller att det blir för mycket i deras lilla huvud (då blir dom ju ledsen). Emanuel är tex ett väldigt bra exempel på detta. Till exempel när han lärde sig sitta så utvecklades en massamassa andra saker under samma period så det kändes som att han vart en helt ny Emanuel, det var ju för att hans hjärna tog in så många nya intryck och då vaknade han super ofta på nätterna och var grinig. Då behövde han komma upp i famnen eller ammas för att komma till ro igen och inse att allt var lugnt. Sen blev det en paus igen och han sov bra på nätterna. Han vaknde 1-2 gånger och ville äta lite bara. Men nu, på inga många veckor alls har han snart lärt sig krypa och han använder sin röst på ett helt annat sätt – försöker prata, och nu sover han oroligt och kan helt plötsligt skrika rakt ut och bli ledsen. Ibland hinner man inte ens trösta honom innan han somnar om igen och ibland grinar han i 5 minuter innan det går att sova vidare. Men allt blir så mycket bättre när han får komma nära och när vi kan visa och förmedla med kroppskontakt att vi finns för honom och att det inte är något farligt som försiggår i hans hjärnkontor.
Sen är det ju så att vissa ungar sover hela nätter i egen säng utan att grina sig till sömns och det är ju huuur bra som helst. Uppenbarligen är vårt barn inte en av dom och det gör absolut ingenting då vi har det väldigt bra och är oftast pigg på dagarna eftersom han sover bredvid mig och kan äta när han vill och får känna vår närhet hela nätterna, så så har vi alltså ”löst” hans nattproblem. Ibland drömmer jag såklart om att få sova en hel natt non stop men det går faktiskt mycket bättre än förväntat det här med sömnen. Eftersom jag slipper kliva upp och dona på natten. Alla löser vi problemen olika och alla känner sitt barn bäst, men jag kommer aldrig förstå de som låter sina barn tro att föräldern inte finns till när hen är ledsen. Ajabaja på dom fasonerna alltså! Emanuel kommer nog sova i vår säng länge till, det enda problemet med det är att vår säng endast är 160 cm, så när vi flyttar kommer vi nog satsa på minst en 180 cm, haha. Om E får ett syskon ska ju den få trängas tillsammans med oss om den vill liksom 😉 Sen så fort Emanuel börjar sova bra på nätterna då han är större kommer han nog få en egen säng i vårt sovrum, så vi ändå är till hands så fort han blir ledsen på natten och vill till oss. Jag tror på att kärlek, närhet och rättvisa ger trygga barn genom hela uppväxten, och så vill jag och O uppfostra våra barn iallafall. 🙂
Just nu ligger E klistrad mot mig och har vaknat till och gnällt säkert 7 gånger sedan han somnade vid halv tio. Det var liksom lika bra att ligga kvar hos honom eftersom han slapp vakna till ordentligt när han kände att jag var bredvid direkt. Men det är mysigt, vi har det mysigt. Fastän att vi saknar pappan som kör lastbil i ovädret 🙁
Jag vet inte riktigt varför jag skrev det här inlägget, blev bara lite förbannad när jag läste artikeln och kände liksom att alla mina tankar om att ”det kanske är dåligt att E sover mellan oss fortfarande” försvann hur fort som helst och nu vill jag bara ha honom nära liksom för att visa att han har tillgång till mig jämt och ständigt! Puss och kram och godnatt!
