När jag och min pojkvän fick se plusset på stickan fanns det inget självklart svar över hur vi skulle göra. Hur bestämmer man och vad är bäst beslut? Först skrattade jag åt plusset, det här var ju helt sjukt. Hur kunde jag vara gravid? Efter vi suttit i sängen och pratat en stund kom tårarna och beslutet kändes så otroligt jobbigt. Vad vill vi med livet, är det här dumt, är vi för unga, hur ska vi orka att ta hand om ett barn? Samtidigt som vi pratade hade jag en magkänsla som sa att det skulle lösa sig och jag ville verkligen inte göra en abort. Vi läste ut internet som om det vore en bibel, vi försökte hitta ett svar genom andras historier och beslut. Till slut gav vi upp och det enda vi kunde göra var att prata om oss, vad ville vi och hur löser vi det här om vi inte gör en abort? Av någon anledning kändes det då som att en abort skulle vara den enda utvägen, liksom vem kan bli mamma när hon bara är 18 år? Enligt internet kunde väldigt många bli mamma när de var 18, eller yngre. Men kan jag bli mamma när jag bara är 18 år? Kan jag och min pojkvän på 20 år bli föräldrar?
Hela tiden när vi pratade visste båda vad som hände innerst inne -en liten kärlek för en liten framtida bebis växte och blev starkare för varje dag. Vi slutade prata om en abort och började istället prata om vad det kostar med en bebis, hur man gör och vad som kommer förändras. Vi vände det negativa till något positivt utan att veta om det, för båda ville veta mer, båda ville egentligen bli mamma och pappa till sommaren, båda visste att på något sätt skulle vi klara det. Det tog ett tag innan vi sa till varandra att vi klarar det och att bara vi är tillsammans löser det sig. Men när vi gjorde det var det en otrolig lättnad som sköljde över mig. Även fast vi visste att vi skulle fundera över vårt beslut flera gånger och tänka över om det var rätt var det ändå bestämt. Vi klarar det här tillsammans, och vi ville göra det här tillsammans. Trots motgångar.
Såklart har jag och O funderat, oftast för oss själva ”vad har vi gett oss in på? Är vi helt dum i huvudet?”. Men allt oftare har vi funderat tillsammans över hur bra det kommer bli, hur roligt det kommer bli med en liten pojke som är vår son. Hur vi faktiskt vill kämpa och hur vi tillsammans bestämmer hur det här ska bli så bra som möjligt. Jag älskar att jag ska bli en ung mamma, hela mitt liv har jag tänkt att antingen ska jag bli en ung mamma eller så ska jag resa och lägga pengar på upplevelser. Jag har gjort rätt beslut. När jag ligger här i soffan och skriver det här känner jag vår son tumla omkring i livmodern och jag ser hur magen rör sig. Jag älskar min framtid och jag älskar att jag ska få dela så många år med mitt barn. Genom att bli föräldrar tidigt kommer vi få längre tid med vårt/våra barn, vi kommer få uppleva massor av saker med dem och orka längre. Vi kommer göra allt för vår son, jag ska göra allt jag kan för att han ska få det bästa liv han kan få, för redan nu betyder han mer än jag någonsin trott ett barn kan betyda. Jag längtar så mycket till den dagen vi tar vår bil till BB för att det är dags för oss att kämpa oss igenom en förlossning, jag och mitt livs kärlek. Jag längtar till den tidpunkten jag känner första värken, för då vet vi att det är på gång. Jag längtar till smärtan av förlossningen är över och jag får upp vår älskade bebis på bröstet. Jag längtar tills vi kommer hem till vårt gemensamma hem i Sundsvall, där vi tre ska leva och ta hand om varandra. Jag längtar så mycket efter vårt barn och framtiden. Det är helt ofattbart att jag till hösten har en liten skrutt på några månader att ta hand om. Jag är rädd men så jävla lycklig och att jag får dela den här händelsen med den bästa människan jag vet, gör mig ännu lyckligare. Vi tre kommer bli en familj och jag kommer göra allt för er, mina älskade pojkar. 
