Snacka om att jag glömt bort hur liten magen faktiskt varit? Känns som jag gått runt som en tickande bomb i en evighet. Kolla liksom ovanför bara, här var jag ju ”stor”, fast ändå väldigt liten om man jämför med nu haha, typ vecka 27/28 på bilden ovan
Ja på de tre bilderna ovan syns det typ inte ens haha men jag tyckte det var så tydligt! Vi dolde det fortfarande här. Den första bilden är nog typ vecka 18 och de två nedre är från vecka 14. Den veckan jag berättade för min familj! Förutom mamma då, hon visste tidigare. Det syns verkligen på mig att jag idag väger 15 kg mil. Usch vad jag längtar efter att magen försvinner. Har svårt att ”njuta” fastän många säger att jag ska det. Kan inte vända på mig i sängen utan att det gör ont och är jättejobbigt, kan inte böja mig ner utan att det gör ont och är jättejobbigt, kan inte promenera utan att det gör ont och är jättejobbigt. Mina fötter/vader är så fylld med vatten att ibland känns det som jag går på två blåmärken och händerna gör ont att böja. Jag har haft världens lättaste graviditet egentligen. Jag har sluppit extrem foglossning och illamåendet. Dock har jag haft en jävla skithalsbränna, men den har det gått att ta tabletter mot. Sammanfattningsvis hade jag nog inte riktigt kunna haft det så mycket bättre. Såklart får kroppen ta lite stryk när jag faktiskt producerar en liten person i mig och det får jag ju tåla. Det gör jag också men skulle ljuga om jag sa att ”allt var mysigt och härligt” med en bebis i magen. Magen small till typ vecka 32 och blev riktigt stor, innan dess kunde den nästan döljas under rätt tröja. Idag är jag en tickande bomb som kan föda när som helst.
Trots att jag är ung så har jag sluppit de värsta blickarna. Har aldrig fått en kommentar om att det vi valt att göra är fel på något sett och alla har bara grattat. Oscar har dock sett mer blickar mot mig än vad jag gjort. När vi går på birsta tex är det många som har lite svårt att hålla blicken borta och det irriterar honom rätt mycket så han glor gärna tillbaka, men eftersom jag inte riktigt bryr mig – bryr jag mig inte heller över att se vilka som kollar snett och inte. Jag är så van min graviditet så därför orkar jag inte lägga energi på annat runt om som bara är skit.
När jag tänker efter har jag bannemig varit gravid i en evighet. Den 6 november fick vi veta det ofattbara och idag är det 10 dagar (högst 24) kvar av graviditeten. Jag har varit gravid i 270 långa dagar. Det är ju nästan ett år typ. Varför känns den sista tiden så himla lång när den är så himla kort? Om jag går över tiden kommer väl varje dag kännas som en månad ungefär. Usch vad hemskt. Hur som helst är jag så glad över min graviditet och hur mitt liv ser ut. Utan att veta hur allt kommer bli så är det här rätt sak för oss. Vi är självklart rädda och nervösa men samtidigt frågar både jag och Oscar varandra varje dag: När kommer han då tror det? Är det inte dags idag?
Jag kommer nog bli halvt skräckslagen den dagen förlossningen startar och mest troligt få panik och allt möjligt. Men det är något man måste gå igenom för att få det lilla pyret och det kommer vara så värt det när det är över. Jag har ingen aning om hur jag kommer bete mig när allt drar igång, men jag har svårt att tro att jag ska skrika och jorma på Oscar och säga att jag hatar han osv. Jag hoppas jag inte gör så iallafall. För då kommer det ju vara synd om honom också haha!
Oavsett vad så kommer snart vårat lilla barn, och vi har förberett så fint för hans ankomst. De små och fina bebiskläderna ligger vikta i hans låda och pappan har fyllt upp med blöjor så det känns som att vi aldrig kommer behöva köpa fler (såklart vi kommer men ja). Alla möjliga salvor finns för hans röda stjärt och sängen är bäddad med mysiga gosedjur. Världens finaste vagn står här inne för jag tycker den är för fin för att ställa nere i barnvagnsförrådet. Jag längtar tills jag kan ta med han ut på promenader så vi får frisk luft och jag får svettas bort lite fett hehe. Jag längtar efter mitt nya liv och jag tror och vet att även fast det kommer vara riktigt jävla jobbigt visa dagar och nätter så kommer livet börja den dagen han kommer ut. Alkohol och festa i all ära, men jag vill inte ha det nu. Jag vill ha min familj nära, med en bebis på utsidan och jag vill vara den bästa mamman jag kan. Jag kommer inte sakna mitt gamla liv utan jag kommer älska allt nytt som kommer hända. Skitsamma att det kommer vara svårt till en början och det kommer säkert inte vara lika lyckligt och lätt som jag önskar, men jag ska bannemig bli en supermorsa och det är ingen tvekan!
