Latensfasen
Fredagen den 4 juli vaknade jag när Oscar klev upp och skulle iväg på jobbet. Klockan var 05.30 och som vanligt var jag mega kissnödig, så jag klev upp och kissa fort som attan och sedan la jag mig ner i sängen igen för att försöka somna om. På natten hade jag vaknat två gånger av en molande smärta i rygg och mage, förvärkar såklart, tänkte jag och brydde mig inte mer i det, så hade jag ju känt i nästan tre veckor. När jag inte somnade om skrev jag ett inlägg i bloggen istället och åt frukost för jag var vråålhungrig, och då började jag känna en underlig känsla i nedre delen av magen. Det gjorde inte jätteont men det gjorde bra mycket ondare än de vanliga förvärkarna. Smärtan pågick i ungefär 30-40 sekunder och sedan försvann den bara. Samtidigt som jag kände den här smärtan fick jag en sammandragning så hela magen blev stenhård. Jag hade tidigare känt några få sammandragningar som inte gjorde ont, men hade ändå svårt att greppa om just det var sammandragningar. Men det här blev väldigt tydligt att det var sammadragningar och eftersom de gjorde ont i ryggslutet och magen samtidigt måste det vara värkar, det kändes faktiskt lite så som jag läst på internet; att man drog ett bälte hårt runt midjan/höfterna som sedan släppte. Vid 06.30 åkte Oscar på jobbet och jag hade inte nämnt något om vad jag kände, eftersom det mest troligt inte var något att oroa sig för. Jag laddade ner en värkklocka på mobilen och började ta tid på hur lång värkarna var och hur ofta de kom. Vid 07:00 var det 4-7 minuter mellan varje värk och de pågick i 30-60 sekunder. Vid 08:00 skickade jag sms till mamma och berättade hur det låg till och att jag trodde att jag hade värkar. Jag bestämde mig för att höra av mig till Oscar också, om det skulle eskalera och gå jättefort helt plötsligt. Mamma började fundera på att åka ner till Sundsvall och vara i närheten ifall jag ville att hon skulle komma och Oscar fick smått panik på jobbet. Men jag ville att han skulle vara på jobbet så länge han kunde och det kändes bra för mig hemma själv. Jag känner ju min pojkvän och vet hur otålig han är och skulle varit om han kom hem redan vid 09. Mina värkar fortsatte exakt likadant tills eftermiddagen. Mamma kom hem till oss och köpte med pizza till mig, O fortsatte jobba och jag städade här hemma. Det gjorde inte jätteont och emellan värkarna var allt som vanligt och jag mådde bra. Jag ringde till förlossningen och berättade hur det låg till, de sa att värkarna kom för sällan för att åka in och att jag skulle fortsätta hemma, jag var hellre hemma och hade ont än ligga där, menade dem. När Oscar kom hem från jobbet fattade han ingenting, han trodde väl att jag skulle ligga och grina för jag hade så ont, inte ligga i sängen och prata med mamma liksom.
Senare på kvällen kom Oscars mamma och pappa också, de hjälpte Oscar att städa och dona här hemma, plus att de kom med lite behövligheter så som mat och snacks. Vid halv tio var jag fruktansvärt trött och visste redan att jag inte kommer få sova något inatt om jag inte får något mot smärtan. Jag ringde in till förlossningen igen och berättade hur det låg till, värkarna hade blivit värre men de var fortfarande lite för sällan för att bli inlagd och det visste jag. Men vi skulle ändå komma dit och ta en CTG-kurva och kolla läget tyckte dem. Väl där fick vi ett rum och kurvan skulle tas. Vi fick vara där inne i ungefär 40 minuter och jag hade såklart färre värkar under de 40 minuterna än vad jag haft under hela dagen. Men barnmorskan gjorde en undersökning i alla fall och jag var öppen endast 1 cm och livmodertappen vad kvar. Den höll på kortas av, men absolut inte tillräckligt. De berättade att det är just utplåningen av livmodertappen som kan ta tid och det känns värre och man tror man är längre gången i latensfasen än man faktiskt är. Även fast jag var säker på hemgång trodde jag att det skulle ha hänt lite mer än 1 cm. Vi skickades hem igen med smärtstillande och sömntabletter i hopp om att få sova natten mot lördag. Det blev cirka två timmars sömn den natten, 40 minuter i badkaret och resten i sängen. Oscar skulle börja jobba kl 06 och jag tyckte att han kunde åka iväg dit så kunde jag bara ringa hem när det var dags igen. Mamma kom hem till oss igen vid 07 eftersom hon inte heller kunde sova och höll mig sällskap genom värkarna. Klockan 09 gick jag på toaletten, då lossnade slemproppen och den vill jag inte ens gå in på, vilken äcklig grej! Jag själv tyckte att värkarna började bli mycket jobbigare under dagen och jag var verkligen tvungen att koncentrera mig på andningen och inte tappa bort mig själv under värkarna. För mig funkade djupa och låååångsamma andetag bäst, även om smärtan sa att jag skulle panikandas efter luft typ. Jag höll på sådär hela förmiddagen fram till 12.30 ungefär, då ringde jag in till förlossningen igen och sa att jag inte orkade mer för jag hade inte fått sovit på 30 timmar. De var väldigt stressigt på förlossningsavdelningen och jag märkte att de egentligen inte hade tid för mina löjliga värkar, i alla fall så kändes det så. Men jag fick komma in ändå såklart, så skulle de kolla om jag öppnats något mer och sedan fick vi se vad vi skulle göra efter det. Jag ringde till Oscar och berättade läget och mamma följde med mig till förlossningen. Väl på förlossningen fick jag lägga mig och ta en till CTG-kurva (självklart avtog värkarna lite då) och efter den undersöktes jag igen. Ville ungefär skjuta mig i huvudet då BM sa att jag bara var öppen 1,5 cm och det var fortfarande kvar av livmodertappen. Men som den ängeln hon var (haha) tyckte hon att det var dumt att skicka hem mig med en likadan sovdos som jag fått natten innan eftersom den inte hade gett den effekt som det var tänkt. Istället kunde jag läggas in och få en spruta med morfin som förhoppningsvis skulle ge bättre effekt. Jag tackade självklart JA till det och vi fick då gå över till BB, där fick vi ett rum som vi kunde hänga i tills det var dags att byta avdelning till förlossningen. Oscar kom till mig vid 16 på lördagen och hade med BB-väskan och då drog mamma. Strax innan 16 fick jag även morfinsprutan och jag tyckte att den gav rätt bra effekt fort, så när Oscar kommit och vi hade pratat en stund och jag ätit middagen som serverades (stackars Oscar fick köpa egen) somnade båda två i cirka 1,5 timme. Välbehövligt med egentligen hade nog mer sömn behövts. Klockan var då runt 19.30 och jag vaknade eftersom värkarna började kännas igen och det gick inte att sova längre. Jag väckte Oscar och vi låg och pratade, båda var lite rädda och spända. Det kändes inte alls som verklighet. Det var ju det här vi väntat på enda sen 6 november 2013 och vi fick veta att vi väntade barn. Helt plötsligt var vi på BB och nästa gång vi kom hem skulle vår bebis vara med. Det serverades nu kvällsfika så Oscar gick och hämtade jordgubbskräm och ostmackor till mig. Sedan var det bara upp och gå, tyckte vi. Va fan, om det ska komma någon unge snart verkade det som att vi fick försöka skynda på förloppet själva. Vi började att promenera inne på sjukhuset, sedan gick vi ut och åkte på OKQ8 för att köpa Vitamin well till mig och mat till Oscar. Det var ungefär ett helvete att vara så långt från sjukhuset så vi var snabb tillbaka. Fortsatte promenera och värkarna var SÅ jobbiga. Stannade säkert 10 gånger från där bilen stod parkerad och för att komma till vårt rum igen. När vi kom tillbaka var det dags för en undersökning igen och jag bad till gudarna att det skulle hänt något.
Aktiva fasen
Och det hade det! Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen 2 cm. Själva öppningen var inte värst drastisk men eftersom livmodertappen var utplånad så skulle allt gå fortare nu, så 23.40 förflyttades vi till förlossningen! ÄNTLIGEN var jag ute ur latensfasen och inne i den aktiva fasen. Den lyckan. Dock var jag nära på att börja lipa när hon sa det, helt plötsligt vart jag rädd och undrade lite ungefär ”vad fan är det som händer? Kan jag det här? Kan man inte bara avbryta allt?”. Men Oscar var så glad över att det hänt grejer så det peppade mig ändå. Vi fick träffa vår barnmorska Sari som var hur underbar som helst, är otroligt tacksam att vi fick henne måste jag säga. Hon frågade hur jag tänkt kring förlossningen, om jag hade några önskemål eller liknande. Jag sa att jag var öppen för all sorts bedövning om jag bad om någon (dah, det visste jag ju att jag skulle göra haha), men jag började gärna med att bada. Hon berättade att om jag inte öppnat mig 4 cm innan 01.20 skulle hon spräcka hinnorna så vattnet gick, vi skulle inte sega på det här mer än det behövdes, menade hon. Det var jag väldigt tacksam över om man säger så. Hade ju bara varit vaken nästan 40 timmar… Det var otroligt skönt att bada i alla fall, Oscar satt bredvid och vi pratade spänt om vad som skulle hända och vardagliga saker mellan värkarna. Var 20:e minut kom vår BM in och lyssnade på bebisens hjärtljud. Kl 01:20 var jag bara öppen 3 cm så då tog hon fram en virknålsliknande grej och spräckte hinnorna så vattnet forsade ut, haha. Som tur var kändes det inte alls, det låter alltså värre än det var. En halvtimme senare blev jag introducerad för lustgasen, jag var lite rädd då jag skulle testa den eftersom jag läst att många tycker den bara är obehaglig, men det tyckte inte jag! Efter första andningen med lustgas började jag asgarva, med sådant där grisljud ni vet, haha. Det var en sjuk känsla med lustgas tyckte jag, det kändes ungefär som att jag klev ur min egen kropp och bara kollade på allt som hände. Häftigt men liite obehagligt. Dock hjälpte det som fan till en början! En timme senare, 02.48 står det i min förlossningsjournal att jag inte längre stod ut och bad om epidural. Den timmen innan, som jag öppnade mig från 3 cm till 7,5 cm hade jag endast lustgasen som smärtlindring alltså. Och den timmen var den värsta timmen under hela förlossningen, enligt mig. Visserligen kommer jag inte ihåg nu hur ”hemsk” den var riktigt, men jag vet att jag stod inte ut då i alla fall, jag testade ligga/stå på alla möjliga sätt och Oscar gav mig massage på fötter, knän och rygg. Jag minns inte i efterhand att det hjälpte men tydligen sa jag att det hjälpte då så antagligen. Narkosläkaren fanns i närheten så det gick väldigt fort och helt plötsligt var det flera stycken inne i rummet. Jag lade mig på sidan och kupade ryggen när jag fick sprutan/slangen in i ryggen. Det var rätt obehagligt minns jag, men GULD VÄRT. Herregud, jag hade ingen aning om att den skulle hjälpa så mycket som den gjorde. Det står i journalen att jag gick och kissade innan epiduralen lades och det har jag ett svagt minne av, men minns att Oscar höll i mig när vi gick och jag bara gick å grina och lutade mig mot honom och ville inte alls vara med längre. Stackars Oscar haha, han tyckte inte alls att den där timmen innan epiduralen var rolig.. Inte jag heller för den delen men jag kommer inte ihåg så mycket, det gör ju han.
Men när epiduralen gett effekt på mig så släppte jag lustgasen och allt var plötsligt bortglömt. Jag, Oscar och BM satt och pratade ganska länge om vardagliga saker, att jag hade hunnit tagit studenten, vart Oscar jobbade, om hennes yrke, vad som väntade oss och sådant. Det var mysigt och jag minns hur skönt det var att få slappna av. Jag somnade i cirka tio minuter också, men sen var det bara upp och gå! Här skulle det inte hända mycket om vi inte hjälpte till menade hon. Så jag fick ett gåbord och vi var ute och gick i korridorerna och hälsade på de andra barnmorskorna en sväng. Nu började jag känna en extrem tryckkänsla och jag ville tillbaka in på rummet, jag skulle ju bajsa på mig i korridoren annars (typ). Klockan 05.50 ville jag prova krysta, för jag tyckte det var så obehagligt alltihopa, men det gav inget resultat eftersom jag inte hade riktiga krystvärkar. De kom inte förrän 06.25. Då jävlar tryckte det på! Verkligen ”Hej, försök skita ut en fotboll, varsågod”. Eh ah, inte det lättaste men gud vad skönt det var. Jag visste att nu var det relativt nära och snaaaart skulle vår älskade son komma till världen. Självklart gjorde det ont att krysta ut honom, men absolut inte så ont som jag hade förväntat mig. Det brände som fan i underlivet men det var ungefär det. Viljan att få ut ungen var starkare så därför reflekterade jag inte riktigt över hur ont det faktiskt gjorde. Dock svällde typ hela min hals upp för när jag tog i tryckte jag ner hakan i brösten för bättre effekt och eftersom jag tog i som bara den blev jag alldeles tjock runt halsen. Klockan 07:15 skulle vår barnmorska avsluta sitt pass och jag minns hur jag kollade på klockan efter varje värk och tänkte ”hon måste hinna träffa honom, kom igen nu Fanny”. 07:00 hade jag haft krystvärkar i 35 minuter och helt plötsligt ålade sig en bebis ut med ett litet skrik. Han var inge blodig alls och nästan inge kladdig, bara blå typ. När navelsträngen var klippt låg han på mitt bröst och både jag och Oscar fattade ungefär noll. Det var en så konstig och bra känsla i kroppen då. Jag grinade inte, men det var nog för att jag verkligen inte förstod att han var våran och utanför min mage nu. Jag fattade verkligen inte att det var över, men det var det och han var så himla fin. Det gick fort för plutten att få en fin rosig färg och han hade väldigt bra sökreflex och hittade båda brösten. Söndagen den 6:e Juli Klockan 07:00 föddes vår finaste Emanuel Gisslén, han var 51 cm lång och vägde 3552 g. Helt underbar. Även fast Oscar tyckte att allt var sjukt jobbigt och han gillar inte äckliga saker så klarade han allt galant också. Jag är väldigt tacksam över att han var med mig och att vi gjorde det tillsammans. Vi har verkligen fått världens finaste son som vi älskar mest av allt. Från och med nu är Emanuel den viktigaste personen i mitt liv, och så kommer det fortsätta vara. No matter what <3
