Igår fick min pappa reda på det. Via telefonen, men jag kände att det snart skulle vara för sent att berätta. Han blev hur glad som helst och sa ”Vad glad jag blir, det här behövde jag verkligen i mitt liv nu”. Jag är så genomglad att han tog det så bra. Trots att jag förstod det innan jag ringde var jag ändå beredd på det ”värsta”. Nu känns stenen i mitt bröst lite lättare, vi har några nära kvar att berätta för innan jag kommer vara lättad och kunna njuta fullt ut av min graviditet. Jag tror det kommer gå mycket fortare än jag förväntar mig. Om prick en månad är det ultraljud och det får jag se vår lilla älskling!!! Det känns helt galet.
Lilla bebisen har iallafall en mormor och morfar som kommer jubla när h*n kommer, det känns superbra! Är säker på att farmor och farfar kommer vara lika glad. ♡
