Vilken jävla år det har varit alltså! För mig då. Sjukt mycket har hänt och äntligen börjar det lugna ner sig och jag kan börja slappna av ordentligt och baara lägga all energi på våran son, för han är trots allt viktigast ♡
6 november fick vi veta att jag var gravid, det tog inte många timmar för oss att inse att vi ville fullfölja graviditeten (tack som fan att vi gjorde det, amazing är bara förnamnet), så början av 2014 gick ut på att dölja för allt och alla (förutom familjen) vad som pågick i min mage. I början på februari berättade jag för min klass, det var ungefär omöjligt att dölja och det visade sig till och med att några redan anade! Några veckor senare berättade jag för resten av mitt kompisgäng, de som bor i hammarn, som jag tycker nu i efterhand att jag var waaay too seg med. Oscar jobbade arslet av sig för bebisens och vår skull (som han gör fortfarande…. tråkigt men ja) och vi var sällan till hammarn eftersom vi döljde det så fruktansvärt länge. Tiden gick, magen växte, folk glodde en del (mest när jag och oscar var ute tillsammans), vi köpte grejer, fantiserade om hur allt skulle bli, försökte göra oss så beredda vi kunde bli helt enkelt. Jag pluggade som fan och var alltid i tid med alla inlämningar och fick bra betyg (stor skillnad på ettans och treans betyg, mkt bättre iår), hade ofta tankarna på andra saker men skötte allt iallafall.
Sen var studen kommen och det var helt plötsligt dags att ta studenten, jag njöt inte alls så som jag hade kunnat, men det var roligt iallafall och jag stod där på flaket med min mössa i vecka 37 och var lättad. Även fast det var större utmaningar som väntade.. inte bara det att jag höll på med det där körkortet och var nervös över det. Jag skulle fylla 18 och föda barn också. Jag fyllde 18, känns fortfarande som att jag är 17 och kommer aldrig sätta min fot på en krog typ. Dagen efter födelsedagen var det dags för teoriprov och körprov, teorin gick bra men körningen åt helvete tydligen. Så jäkla LESS den dagen eftersom jag fortfarande inte vet exakt vad som gick snett. ”Planera din körning bättre” jag hade lust å be han planera sitt liv bättre typ. Den kvällen, och många nätter efter var sjukt jobbiga, funderade bara på körkortet och att jag var värdelös som skulle föda ett barn och hans mamma skulle inte ens ha ett körkort så han kunde få skjuts dit han ville (Hallå vad tänkte jag egentligen, det är ju så många som inte har körkort och lever finfint iallafall). Jag bokade iallafall en ny tid för uppkörning, men vad väääldigt opeppad på den och bombsäker på att det skulle gå åt helvete då med.
Helt plötsligt vaknade jag den 4 juli på morgonen med värkar och det väntade då en helvetes helg, utanför sjukhusets väggar pågick hamnfestivalen och vi låg inne och hade det tråkigt och ONT i väntan på vårt mirakel. Den 6 juli föddes äntligen världens finaste unge som jag älskar så det gör ont. De första två veckorna kunde jag bara ligga inne, på sin höjd vara på affären en snabbis, eftersom jag hade så ont down there efter förlossningen. Men ändå var det underbara två veckor. Det var de första två veckorna tillsammans med vår son ju. Sen den 24 juli var det dags för uppkörning nr 2. Var sjukligt nervös och det kändes som att timmarna innan halv fyra var värre än själva förlossningen (självklart var det inte så men jaaaja). Lättnaden när mannen sa ”jag tänker godkänna din körning fanny” var underbar. Äntligen alltså, jag kanske inte var totalt värdelös iallafall och min son hade nu en mamma som hade körkort. 😉
Idag är det 31 juli och jag ligger och svettas i soffan med en sovandes bebis på sidan om mig. Så fort jag flyttar mig gnyr han till. Det bästa han vet är närhet och det är underbart att ge honom det eftersom jag njuter till fullo då. Spinner som en katt typ. Skulle kunna vara klistrad intill honom all day om det inte vore för mina egna behov.
Oscar kommer snart hem och min mammapenning godkändes idag så från och med nu är jag inte fattigast och vågar faktiskt använda de pengar jag har (har sparat allt typ eftersom ja inte vetat hur de skulle bli med mammapenningen, har hört av så många att det strulat). Jag har från och med nu inte så mycket att tänka på förutom min familj och BVC tiderna och det är så JÄVLA skönt. Jag känner mig lite fri och det känns så skönt. Jag älskar mitt liv, mammalivet är inte bara en dans på rosor men ändå så jävla bra och mysigt. Jag ångrar ingenting och jag vet att vi kommer ge vår son en grym uppväxt tillsammans. Förhoppningsvis i en villa utanför Sundsvall. Och förhoppningsvis dröjer det bara ett år innan drömmen blir verklighet. Puss på livet och ett förlåt till alla mina vänner som jag lagt lite åt sidan, men det har varit så mycket annat. Men jag älskar er ändå och är tacksam över att ni finns. Kom och hälsa på!♡
För ett år sedan hade jag ingen aning om vad som väntade mig ett år senare. Aldrig trodde jag att det skulle bli så bra som det är nu ♡
