Vecka 37
Vi befinner oss i vecka 37 och jag kan inte tro på det faktum att vår son snart kommer vara på andra sidan magen. Jag läser bloggar där de ena dagen åker in på BB och kommer senare hem med sina små mirakel, men det slår mig ändå inte att det är exakt det som kommer hända oss. Jag förstår verkligen inte att jag ska föda mitt och Oscars barn, vårt barn som vi ska ta hand om enda tills den dagen vi lämnar jorden. Jag förstår inte att jag ska fostra honom tillsammans med Oscar och att vi tillsammans ska få han att vilja vara en sån bra person som möjligt. Redan från dag 1 är det vi som han kommer behöva när livet tryter som allra mest, från dag 1 kommer jag bry mig mer om vårt barn än om någon annan. Jag kommer inte längre vara nummer 1 i mitt liv utan det kommer min son vara. Det slår mig inte att jag ska få det mest betydelsefulla man någonsin kan få. Det slår mig inte att jag ska bli mamma och att Oscar ska bli pappa. Tänk att jag i nu 32 veckor trott att jag vetat vad som komma skall, men nu slår det mig att jag har ingen aning. Det kommer vara tufft, tuffare än jag tror ibland, jag kommer vara ledsen och lycklig från och till, jag kommer vara ledsen när mitt barn är ledset och jag inte vet hur jag ska trösta honom. Men jag kommer vara glad mestadels, oavsett hur trött och less jag kommer vara kommer jag vara glad och lycklig över min familj. Det är så himla rätt att jag gör det här med Oscar. Såklart har alla sina brister, likaså vi. Men det skiter jag i för ingen kan få mig tryggare än honom, han kan få mig att känna att saker och ting är lite lättare. När jag hatar som mest att vara gravid kommer han och pratar med bebisen i magen och berättar för honom att jag är lite ledsen så därför måste bebis och han göra mig på bättre humör, när jag är ledsen över att min kropp är större än störst berättar Oscar att jag är världsfin och klappar mig på magen med en puss i pannan. När jag ogillar Oscar som mest och vill ungefär kasta ut han ur lägenheten pga lämnar smutstvätt på golvet skrattar han åt mig och plockar upp det och hjälper mig städa resten av lägenheten. Det går inte förklara hur det är, men jag tror många kan relatera till hur det känns att älska någon. Såklart ogillar jag och Oscar varandra ibland men vi älskar varandra fortfarande och det är det som betyder. Man kan inte vara vänner jämt. Det ska bli underbart att föda Oscars och mitt barn, vi ska tillsammans klara det här. Det vet jag. Det finns ingen garanti på livslång kärlek mellan två individer så som mig och Oscar, jag säger inte att jag kommer älska han förevigt, men jag vill älska honom förevigt och det är det som spelar roll.
Om 24 dagar är vår bebis beräknad att födas. Min barnmorska tror att han kommer vilja ut tidigare, men jag hoppas han väntar faktiskt. Jag är inte riktigt redo att bli mamma, tror jag. Jag vill hinna klara körkortet och jag vill hinna slappna av någon vecka till innan det nya livet börjar. Igår tog jag studenten och då avslutade jag den första delen av mitt liv. Snart börjar resten av kapitlen i mitt liv och det är otroligt skrämmande. Men jag är lycklig. Och jag vet att vårt barn kommer göra oss till världens bästa föräldrar till honom och ingen annan kan ta det ifrån oss. Jag längtar efter min bebis så otroligt mycket och jag älskar honom redan. Tänk när han ligger på mitt bröst för första gången. Jag förstår det fortfarande inte, men skitsamma vad jag förstår och inte förstår. Det kommer hända, snart. Och det är så jävla underbart!