Äntligen fungerar bloggen och äntligen har jag fått tillbaka min mobil från lagningen!
Jag ska snart sova. Men det är något som jag liksom inte kan släppa i lillhjärnan just nu så därför måste jag skriva av mig innan jag kan sova. Det är liksom en känsla av oro fast ändå inte. Jag ligger bredvid min familj i sängen, trångt och jävligt varmt men ändå är det det bästa jag vet. Sen jag blev mamma är jag så mycket mer rädd om mig själv och mina nära och kära. Det känns som att hjärtat blev dubbelt så stort och att det nu kommer göra dubbelt så ont om det skulle hända någon i min närhet något illa. Tänk om vi skulle behöva splittras för att en olycka skulle inträffa? Usch och fy jag hatar att jag tänker såhär men det är så himla påtagligt just ikväll av någon anledning. Emanuel bökade runt som en jehu här två timmar efter Oscar somnat, innan han själv kunde komma till ro. Jag låg bara och kolla på honom, haha. Han var inte ledsen alls utan han verkade endast ha problem med att komma till ro, som sagt. Han låg och prata på mage och vickade på rumpan samtidigt som han sparkade Oscar på bröstet. Det spelade liksom ingen roll att jag flyttade på honom, han rörde sig hela tiden mot Oscar iallafall. Så det var ju tur han hann somna djupt innan Emanuel satte igång med sitt race. Men iallafall, det är så himla mysigt hur han är nu. Han är sällan ledsen, bara nöjd över livet liksom och bara så jäkla gullig. Vi har typ vant bort att han ska behöva vaggas till sömns så därför blir nattningen mycket lättare också. Okej jag har noll koll på vad jag ville med det här inlägget. Bara skriva lite konstigheter typ. Men jag är bara så himla glad att jag har Oscar och Emanuel i mitt liv, att vi har våra familjer som är så himla underbara och snälla. Vill bara säga liksom tack över att jag och Oscar är så grymma och klarar det ”nya livet” asbra tillsammans. Fastän vi tycker olika om vissa saker här i livet så är vi grymma med Emanuel och är riktiga kickass-föräldrar som kommer ge honom det bästa livet han kan få. För han är nummer ett och det har han varit sen han föddes. 4 och 1/2 år har passerat sen jag och Oscar bestämde oss för att bli tillsammans på facebook nere i hans mormor och morfars källare. Sen dess har allt vart upp och ner, kors och tvärs och hit och dit, men ändå alltid vi. Nu har vi hittat vår grej och vad vi kommer kämpa för föralltid. Tack som fan för det. Godnatt!
Inte en bild hade jag att bjuda på heller då jag nyss fått tillbaks min telefon från lagningen. Men ja ja, tänk er en kaosbild på mig, Oscar och Emanuel med ett litet hjärta över. Så. Nu blev det en bild trots allt.